Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) är känd som sexualupplysningspionjär och som initiativtagare till RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning.

Elise kom från Norge, och var dotter till en präst. Från början tänkte hon bli tandläkare men genom en olycka förlorade hon flera fingrar och hennes yrkesplaner gick om intet. I stället blev hon skribent och agitator.

I slutet av första världskriget lärde Elise känna syndikalisten Albert Jensen och levde under många år i "samvetsäktenskap" med honom, innan de slutligen lät viga sig. Men då var brytningen nära förestående och Elise levde resten av sitt liv som ensamstående.

I syndikalisttidningen Arbetaren fick Elise göra en kvinnosida. Genom de frågor som läsarna skickade till henne, förstod hon, att sexualiteten ofta utgjorde ett stort problem för kvinnor, speciellt de många och oönskade graviditeterna. Därför började hon hålla upplysningsföredrag. När hon slutade på Arbetaren, startade hon 1925 tidningen Vi kvinnor. Den blev inte långvarig, men hann behandla många viktiga kvinnofrågor. Några år senare medarbetade hon i den syndikalistiska Brand.

Efter att RFSU bildats 1933, upptogs Elises tid av ständigt arbete för denna förening. Senare blev hon ordförande för IPPF, International Planned Parenthoood Federation.

• Mer om Elise Ottesen-Jensen finns i mina artiklar i Svenskt biografiskt lexikon och den norska Arbeijdernes lexikon.

   Se Verkförteckning under fliken Publicerat.

För den som vill forska vidare om Elise Ottesen-Jensen har jag sammanställt en bibliografi över bl.a. hennes artiklar i Arbetaren och Brand. Den finns att låna på RFSU:s bibliotek i Stockholm. Kopia kan också beställas från mig.

Elise Ottesen-Jensen har berättat om sig själv böckerna Livet skrev och i Och livet skrev vidare. 2011 utkom boken Ottar och kärleken av Gunilla Thorgren.