Jag började min författarbana med att skriva dikter. Jag lärde känna författarinnan Ingeborg Björklund, dåvarande ordförande för Svenska författarklubben. Hennes dröm var att bilda ett förlag där författare kunde ge ut sina egna böcker och göra sig oberoende, framför allt av de stora kommersiella förlagen. 1964 startade hon förlaget Förenade författare som redan samma år gav ut 27 lyriker med bidrag från författarklubbens medlemmar. Se ”Ingeborg Björklund – som jag minns henne” under Tidningar och Tidskrifter i verkförteckning.

Blå safir publicerades som Förenade författares femte utgåva 1965. Detta år medverkade jag också i Tvärsnitt och 1968 i Blandad kör, båda diktantologier, utgivna av Förenade författare. Se verkförteckning.

I början av 1970-talet hade min håg vänt sig åt annat håll, särskilt mot kvinnorörelsen och jag lämnade Svenska författarklubben och Förenade författares förlag åt sitt öde.

Genom Ingeborg Björklund lärde jag känna läkaren Andrea Andreen, på sin tid en av kvinnorna inom Fogelstagruppen. Hon berättade om Fogelstad och verksamheten där. Jag förstod att detta var en bortglömd rörelse, som en gång hade haft stor betydelse. Dess historia började med Föreningen frisinnade kvinnor, grundad 1914 i Stockholm av läkarna Ada Nilsson och Julia Kinberg. Rörelsen spred sig och 1920 bildades Frisinnade kvinnors riksförbund. Efter att från början ha varit renodlat liberal öppnade sig rörelsen mer och mer mot socialdemokratin och slutligen också mot kommunismen. Från 1931 antogs namnet Svenska kvinnors vänsterförbund, SKV.

År 1923 började föreningen utge tidningen Tidevarvet. Det var en sorgens dag när den lades ner 1936, men Fogelstakvinnorna gav inte upp hoppet om att åter kunna ge ut sin kära tidning. 1947 besannades drömmen och Vi kvinnor i demokratiskt världsförbund började utkomma. SKV hade då nyligen gått med i Kvinnornas demokratiska världsförbund, nära lierat med Sovjetunionen. Senare kallades tidningen enbart Vi kvinnor och efter mitten av 1960-talet fick den heta Vi Mänskor. Vänsterkvinnorna trodde nu, att samhället var jämställt och att det var omodernt att en tidning hette Vi kvinnor.

Jag inbjöds att skriva i Vi mänskor och kom med i redaktionskommittén. Snart stod det klart att samhället inte alls var jämställt och att en ny kvinnorörelse var starkt på väg. Grupp 8 bildades 1969. Vi Mänskors redaktion förstod att något måste göras. Louise Walden, en av Grupp 8:s grundare och släkt med SKV:s ordförande Eva Palmaer, blev Vi Mänskors redaktör. Under hennes ledarskap blev tidningen känd över hela Sverige. En kort tid efter att Louise hade tillträtt, lämnade jag redaktionskommittén och det förflöt några år innan vi åter började samarbeta. Se artiklarna i Vi Mänskor under rubriken Tidningar och tidskrifter i verkförteckningen.

Andrea Andreen hade mycket starka band till Elisabeth Tamm, den dåvarande ägarinnan till Fogelstad. Under fyrtio år var de nära vänner och Andrea var Elisabeths läkare lika länge. Andrea såg som sin uppgift att få någon att skriva om Elisabeth och det hon uträttat. Denna ”någon” blev jag. I början på 1970-talet gjorde jag min första bekantskap med Fogelstad. Sedan återvände jag dit ett par gånger till. Jag fick lära känna flera av de då ännu levande fogelstakvinnorna: Honorine Hermelin, Carin Hermelin, Sigrid Hultare, Magda Bergström, Ragna Kellgren, Margareta Larsson mfl. Av olika skäl, som jag berör nedan, dröjde det ända till 1989 innan min bok om Elisabeth Tamm kom ut på förlaget Symposion i Skåne.

På omslagets baksida står det: ”Elisabet Tamm (1830-1958) var en av sin tids märkligaste kvinnor. Förutom att hon ensam ledde jordbruket på ett stort gods, Fogelstad i Julita socken, var hon en av de fem första kvinnorna i Sveriges riksdag. Hon var Sveriges första kvinnliga kommunalnämndsordförande och en av våra första kvinnliga landstingspolitiker.

Mest känd är Elisabeth Tamm som initiativtagare till den radikala veckotidningen Tidevarvet som utkom 1923-1936 och till Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad (1925-1954).

Under nästan fyrtio år av sitt liv var Elisabeth Tamm en ledande gestalt inom svensk kvinnorörelse. Först inom Frisinnade kvinnors riksförbund (1928- 1931) och sedan inom Svenska kvinnors vänsterförbund (1931-1958). Under samma tid verkade hon oförtröttat för en ny syn på jordägandesättens natur, såväl nationellt som internationellt.”

Mitt syfte med boken var främst att skildra Elisabeth Tamms verksamhet som jordbrukare, politiker och feminist. Att åstadkomma en intressant skildring av en människas verksamhet utan att komma in på hennes idéer, värderingar och andra inre drivkrafter är omöjligt och därmed är vi inne på personligheten. Elisabeth Tamm var en mycket komplicerad person och det gör både henne och hennes verksamhet utomordentligt intressanta.

Under tiden jag medarbetade i Vi mänskor och gjorde mig bekant med fogelstadrörelsens historia ägnade jag mig åt akademiska studier vid Stockholms universitet. Som ämne för min doktorsavhandling fick jag 1910 års preventivlag. Professorn föreslog att jag skulle undersöka hur den dåtida kvinnorörelsen hade reagerat på, att riksdagen stiftade en lag som förbjöd propaganda för preventivmedel.

Jag gick in i avhandlingsarbetet ganska starkt indoktrinerad med min samtids syn på sexuella frågor. Lite tillspetsat sagt gick den ut på, att vi kvinnor skulle vara väldigt tacksamma för att vi inte levde på 1800-talet, när sexuallivet var begränsat till äktenskapet, när det inte fanns några p-piller och när det var kriminellt att göra abort. Jag hade också lärt mig att feminister och sexualliberaler hade varit mycket goda vänner och strävat tillsammans för att frigöra sexualiteten från alla former av pryderi, bigotteri och förtryck.

Ju mer jag trängde inte i det historiska materialet, desto mer insåg jag, att mycket av vad jag hade lärt mig inte stämde. Framför allt stämde det inte alls, att de tidiga feministerna hade kämpat för fri sex ihop med sexualliberalerna. Tvärtom var de bittra fiender och hade helt olika uppfattningar om hur framtidens sexualmoral skulle se ut.

Jag upptäckte också ganska snart ett annat intressant fenomen. De som senare kom att kallas fogelstakvinnorna, Ada Nilsson, Alma Sundquist, Julia Kinberg och deras föregångerska Karolina Widerström, alla läkare, spelade en icke oväsentlig roll i den sexualdebatt, som till och från pågick under flera decennier. När de dök upp i det historiska materialet, kom jag ihåg vad Andrea Andreen hade berättat för mig. När jag läste, att Karolina Widerström redan i slutet av 1800-talet höll föreläsningar i kvinnohygien både inom flickskolor och för allmänheten, insåg jag sanningen i Andreas uttalande: ”Det var inte, som många tror, Elise Ottesen-Jensen som påbörjade sexualupplysningen i Sverige, det var de kvinnliga och frisinnade läkarna.” För att få veta mer om sexualupplysningens historia: klicka på artikeln Sexualupplysning i Julita, under rubriken Antologier i verkförteckningen.

Min forskning kom följaktligen att inrikta sig på två områden, mycket närmare förbundna med varandra än jag visste från början: fogelstarörelsens och sexualmoralens historia. Men att jag gav ut Testiklarnas herravälde innan jag var klar med min doktorsavhandling har ännu en orsak.

Under Ingeborgs Björklund inflytande blev jag klar över, att nakenbilderna på kvinnor som publicerades i nästan alla tidningar på 60-talet, inte var något tecken på sexuell frigjordhet, som en del sexualliberaler ville få oss kvinnor att tro. I stället var de ett mycket tydligt uttryck för att 1800-talets sexuella dubbelmoral, inte alls hade dött ut, som sexualliberalerna lovat, utan var i hög grad levande. Så småningom började den nya kvinnorörelsen förstå detta och kampen mot ”herrtidningarnas” löpsedlar och pornografi i allmänhet inleddes. Kampen fortsatte sedan mot våldtäkt, kvinnomisshandel och incest.

Min uppfattning blev klar: det sexuella förtrycket är det grundläggande kvinnoförtrycket och det är mot detta förtryck som kampen måste föras. Jag vet att det finns många som inte håller med om det och här är inte platsen för en diskussion om den saken. Här vill jag bara berätta, att den uppfattningen var det starkaste skälet till, att jag skrev Testiklarnas herravälde. Att jag dessutom hade fått ett erbjudande att skriva ner och ge ut vad jag kommit fram till i forskning och kamp mot dubbelmoralens uttryck, gjorde det självklart lättare att sätta igång arbetet med boken. Den enorma uppståndelse som den väckte, på grund av sin titel, hade jag inte väntat mig. Det var både positivt och mycket negativt. Titta gärna på Säga vad man vill, men inte om SEXUALLIBERALISMEN – om reaktionerna på Testiklarnas herravälde av Sandra Byseke. Under Recensioner, bokanmälningar, reportage, intervjuer om Hjördis Levin, i verkförteckningen.

Testiklarnas herravälde. Sexualmoralens historia publicerades våren 1986 av Akademilitteratur och kom ut i en andra upplaga 1989 på Natur och kultur. Omslaget är likadant på båda upplagorna. Baksidestexterna skiljer sig något från varandra. Under åren mellan första och andra upplagan väckte upptäckten och utbredningen av Hiv och Aids stor allmän uppmärksamhet och bekräftade i viss mån de teser om sexuell moral och sexuellt ansvar som uttalades i Testiklarnas herravälde. I andra upplagans Efterskrift följde jag upp mediadebatten om Hiv och Aids.

De flesta som yttrade sig fördömande om boken hade inte läst den och visste inget om dess innehåll. Själva titeln var tillräcklig för att göra vissa män fullkomligt rasande. Många trodde att det var en pornografibok. Andra trodde att den handlade om mig och mina egna sexuella erfarenheter. Inget av det som antogs var riktigt. Kort sagt handlar Testiklarnas herravälde om de sexualdebatter som till och från fördes under den tid Sverige övergick från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, från ståndssamhälle till demokrati. Frågan om kvinnans ställning spelade en stor roll i hela denna process. Skall kvinnan i det nya samhället vara en självständig individ som själv bestämmer över sin kropp och sin sexualitet, som försörjer sig själv och själv väljer sin make? Eller skall hon övergå från att ha varit en mans kvinna, barnaföderska och arbetskraft till att bli ett objekt, fritt fram för alla män att åtminstone försöka förföra och utnyttja?

Genom alla dessa debatter gick tesen om mannens obetvingliga sexualdrift som en röd tråd och var sexualliberalernas huvudargument för sexualitetens frigörelse från alla konventionella och moraliska hinder. Tesen om mannens obetvingliga sexualdrift ledde fram till titeln Testiklarnas herravälde: Mannen är inte en självbestämmande varelse. Han styrs av sina könskörtlar och lyder således under sina testiklars herravälde. För att kunna leva ett ”sunt” och ”naturligt” liv måste han kontinuerligt och regelbundet och på ett ”naturligt” sätt, dvs i en kvinnas vagina, oavsett om han vill avla barn eller inte, tömma de vätskor som hans testiklar producerar. Logiskt leder detta resonemang till slutsatsen, att också kvinnan hamnar under testiklarnas herravälde och till frågan: Vari består då kvinnans sexuella frihet?

Denna slutsats och denna fråga var naturligtvis oerhört frustrerande för många män och även för många kvinnor och orsakade den stora uppståndelsen kring Testiklarnas herravälde, men även till den tystnad som snart spred sig kring boken och även kring mig som dess författare. Ändå bidrog Testiklarnas herravälde till att göra debatten om det sexuella förtrycket öppnare, friare och djupsinnigare än tidigare. Denna kontroveriella bok finns inte längre att köpa men fortfarande att låna på många bibliotek.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser, men också många glädejämnen disputerade jag våren 1994 vid Umeå universitet på avhandlingen Masken uti rosen. Nymalthusianism och födelsekontroll i Sverige 1880-1910. Propaganda och motstånd. Sorgerna och bedrövelserna berodde på den brist på intresse och förståelse för ämnet, som jag upplevde vid Stockholms universitet och som tvingade mig att göra något så ovanligt som att försöka byta universitet under avhandlingsarbetet. Glädjeämnena bestod i att jag lyckades med detta försök och hamnade i en atmosfär med stort intresse för demografiska och sexualpolitiska frågor. 1994 hade en stor konferens hållits i Haag om en lång rad sådana frågor och inspirerat ledningen för demografiska avdelningen inom historiska institutionen i Umeå.

Mycket av det som finns i Testiklarnas herravälde finns också i Masken uti rosen, men medan Testiklarnas herravälde sträcker sig fram mot mitten av 1900-talet, slutar Masken uti rosen 1910 med stiftandet av lagen mot proganda för preventivmedel. Avhandlingen skildrar hur tidningspressen och olika åsiktsgrupper reagerade på den propaganda för födelsekontroll som inleddes 1880 av uppsalastudenten, sedermera lundaprofessorn, Knut Wicksell och som efter sekelskiftet fortsattes av författarinnan Frida Steenhoff och anarkisten Hinke Berggren.

Många har undrat vad ”masken uti rosen” syftar på. Enligt dåtidens befolkningspolitiska resonemang är ”masken” tvåbarnssystemet, som förstör befolkningen (rosen) inifrån, genom att den inte kan reproducera sig själv, om varje fruktsam kvinna endast föder två barn. En del kvinnor är helt ofruktsamma, en del blir det efter andra barnet, en del träffar ingen man som vill ha barn med dem och en del vill varken ha man eller barn. Därtill kommer att en del barn dör vid födseln och andra i tidig ålder. Hur stor barnadödligheten är beror på sociala omständigheter. På grund av detta och ytterligare andra skäl måste de fruktsamma kvinnorna föda minst fyra eller fler barn, för att befolkningen skall kunna reproducera sig själv.

Så fort disputationen var över tog jag itu med att skriva Kvinnorna på barrikaden. Sexualpolitik och Sociala frågor 1923-36, utgiven av Carlssons förslag 1997. Jag ville synliggöra fogelstakvinnornas sociala engagemang och visa att deras verksamhet inte bara gällde Kvinnliga medborgarskolan utan att de också agerade som en reformpolitisk påtryckningsgrupp.

Tidningen Tidevarvet, som utgör bokens viktigaste källmaterial, var ett medel till den målsättningen. Vid ett möte på Fogelstad 1922 antog Frisinnade kvinnors riksförbund ett program som kallades Befolkningsfrågan eller Folkhälsoprogrammet och innehöll alla de frågor som sedan kom att bilda det som brukar kallas ”folkhemmet” eller ”välfärdssverige”. I Kvinnorna på barrikaden har jag följt upp alla dessa frågor och visat dels hur lång tid det tog att få dem genomförda dels att fogelstakvinnorna var drivande i kampen för dessa reformer och därigenom fick en relativt stor rikspolitisk betydelse.

En huvudtes i boken är, att när Alva och Gunnar Myrdal kom ut med sin mycket omtalade bok Kris i befolkningsfrågan 1934, hade det gått tolv år sedan programmet ”Befolkningsfrågan” formulerades på Fogelstad och elva år sedan kampen för dess praktiska genomförande inleddes i Tidevarvet. Det var således fogelstakvinnorna och andra ”borgerliga” kvinnogrupper som var Sveriges socialpolitiska pionjärer och inte Alva och Gunnar Myrdal som ofta det har påståtts. Att de sedan fick hjälpa till att genomföra reformerna i regering och riksdag är sant, men en annan sak.

Vartefter tiden gick kände jag allt starkare att jag måste skriva en utförligare biografi om Elisabeth Tam än den från 1989. Ett av förklaringarna till att det dröjde så länge innan jag tog itu med det var att jag saknade källmaterial. Elisabeth Tamm hade bränt alla brev och annat skriftligt material om sig själv. En rimlig tolkning av en sådan handling är att hon inte ville, att det skulle skrivas något om henne. När jag tänkte på Andrea Andreens övertygelse, kom jag ändå fram till att det skulle göras.

Dessutom fick jag plötsligt tillgång till två typer av nytt källmaterial. Det ena var en samling intervjuer med människor som arbetat och bott på Fogelstad, som hade utförts av julitabon Karin Andersson och som hon överlät till mig. Det andra var en stor samling brev från Elisabeths far, Carl August Tamm, till dennes gode vän Alfred Lagerheim. Intervjusamlingen gav kunskap om livet på Fogelstad och om hur folket som arbetade där upplevde sin arbetsgivare och den kvinnorörelse hon samlade omkring sig. Brevsamlingen gav ny kunskap och en helt annan uppfattning om föräldrarna till Elisabeth och om bakgrunden till hennes födelse och uppväxt, än den som givits i tidigare skildringar.

Boken kom ut på våren 2003. Med anledning av det inbjöd jag till Kvinnohistorisk dag på Riddarhuset med temat ”Elisabeth Tamm och fogelstagruppen”. Det kom 150 personer och det blev en fin och minnesrik dag.

Under tiden jag arbetade med min doktorsavhandling och
undersökte debatten i preventivmedelsfrågan kom jag att observera
den kvinnliga nykterhetsföreningen Vita Bandet. Dess ledande kvinnor
var ivriga motståndare till den propaganda för fri kärlek och
preventivmedel som framfördes av Knut Wicksell, Frida Steenhoff
och Hinke Bergegren. Mest imponerad var jag av dessa kristna
kvinnors radikala inställning till kvinnans sociala, ekonomiska och
politiska frigörelse. När jag skrev Kvinnorna på barrikaden kom
dessa kvinnor ännu mer i rampljuset och jag bestämde mig för att de
skulle bli huvudpersonerna i min nästa bok.    

Under konferensen Sex, State and Society. Comparative Perspectives
on the History of Sexuality vid Umeå Universitet den 10-13 december
1998 lade jag fram en uppsats med rubriken ”Christian Women and the
Morality Debate in Sweden from the Turn of  the Century until the
Beginning of the 1920’s.”  År 2000 publicerades uppsatsen i Sex, State
and Society. Comparative Perspectives on the History of
Sexuality redigerad av Lars-Göran Tedebrand, professor vid Umeå
Universitet och initiativtagare till konferensen 1998.  

När jag fortsatte att forska i Vita Bandets historia upptäckte jag, att denna förening under åratal hade
intresserat sig för och stött kampen mot ”Vita slavhandeln”. Detta ämne kom att fascinera mig så
mycket, att jag lämnade forskningen om Vita Bandet därhän för att i stället skriva
boken Kampen mot ”Vita slavhandeln” - trafficking i historiskt perspektiv.
(Möklinta (Gidlunds förlag) 2015. På grund av svårigheter att hitta förläggare dröjde det ända till 1915,
innan jag fick boken publicerad.